Därför är jag vänsterpartist

Jag minns bilderna från grundskolans böcker. De som illustrerade socialismen. Jag minns fanorna som röda, men är inte helt säker på att det faktiskt var någon färg i bilderna. Det var i alla fall vackert, tyckte jag. Både den röda färgen, den revolutionära andan och styrkan i gemenskapen. Feminist blev jag nog innan jag visste att det fanns ett ord för det. Att se hur det gjordes skillnad på tjejer och killar i skolan. Att en som flicka förväntades vara snäll och tyst. Att se min mamma tampas med att få vardagen att gå ihop, ensamstående, heltidsarbetande och med min storebror och mig att ta hand om. Hennes styrka och allt det hon visade mig går att klara av bara en ger sig sjutton på det, är något som jag bär med mig i livet. För mig blev ingången till Vänsterpartiet genom HBTQ-politiken. Jag hade nyss kommit ut som flata och lyssnade på debatten kring registrerat partnerskap. När jag hörde vad vänsterpartisten sa blev jag varm i hjärtat. Jag kände mig inte bara accepterad, jag kände mig respekterad. Det dröjde dock till valrörelsen 2010 innan jag engagerade mig på allvar. Trött på att se hur klyftorna i samhället växte, förbannad över orättvisor och frustrerad över att arbetet med jämställdhet sniglade fram. Jag ville dra mitt strå till stacken. Jobba för ett samhälle för alla. Ett samhälle där en inte behöver säga alla, oavsett… Ett samhälle där alla verkligen betyder alla.