En likvärdig skola kompenserar för elevernas olika förutsättningar för att alla ska ges lika möjligheter att få kunskap. Finland brukar i skoldebatten lyftas som ett positivt exempel. Fram till 1990-talets början var Sverige och Finland jämbördiga i hur väl skolan lyckades med att se till att eleverna uppnådde målen.

En likvärdig skola kompenserar för elevernas olika förutsättningar för att alla ska ges lika möjligheter att få kunskap. Finland brukar i skoldebatten lyftas som ett positivt exempel. Fram till 1990-talets början var Sverige och Finland jämbördiga i hur väl skolan lyckades med att se till att eleverna uppnådde målen.

Efter det infördes tre stora skolreformer i Sverige, som gjorde att ett nationellt reglerat skolväsende ersattes av ett av de mest decentraliserade skol-systemen i västvärlden. Reformerna var kommunaliseringen, det fria skolvalet och etableringen av fristående skolor.

Sedan dess har likvärdigheten i den svenska skolan minskat. Skillnaderna i resultat och kunskaper ökar mellan elever, skolor och kommuner. Skolan har blivit allt sämre på att motverka ojämlikheter i samhället.

Skolverket har i återkommande rapporter pekat ut 1990-talets skolreformer som orsaker till de problem vi ser i skolan idag. Därför drev Vänsterpartiet, och fick igenom, en motion i riksdagen 2011 om att tillsätta en utredning med uppdrag att utvärdera och analysera de stora skolreformerna och deras effekter på integration, jämlikhet, utbildningens kvalitet och alla elevers rätt till en likvärdig undervisning.

Syftet med utvärderingen skulle vara att ta fram förslag för att stärka elevernas rätt till likvärdig utbildning, ökad kvalitet och en sammanhållen skola.

Utbildningsminister Jan Björklund valde att i nästan två år ignorera riksdagens beslut och när han väl kommer till skott så blir det inte en statlig utredning utan en utvärdering som läggs på ett enskilt institut, som inte har till uppdrag att återkomma med förslag, utan enbart att utvärdera.

Överföringen av huvudmannaskapet till kommuner och enskilda, har inneburit att rätten till kunskap och bildning har försämrats. Marknadslösningar och konkurrens mellan skolor skapar stora kvalitetsskillnader. För Vänster- partiet är detta oacceptabelt.

Alla elever ska ha rätt till en bra utbildning och skola oavsett var någonstans de bor, vilken bakgrund deras föräldrar har eller vilken skola de går i.

Därför krävs en omorientering av den svenska skolpolitiken. Alla skolor i hela landet måste garanteras likvärdiga ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar.

För att alla elever ska få en likvärdig utbildning måste staten garantera detta. Det låter sig inte göras av hundratals olika huvudmän – kommuner och fristående skolor – som i dagens Sverige.

Samtidigt som staten garanterar att hela landet har samma ekonomiska förutsättningar så behöver vi stärka den lokala utvecklingskraften och skapa engagemang nära eleverna. Allt kan inte bestämmas i Stockholm och kontrolleras av en växande inspektionsmyndighet.

Tilltron till att pedagogerna och rektorerna gör rätt bedömningar måste öka. Man kan inte som regeringen tala om läraryrkets höjda status samtidigt som man inför alltfler uppföljningsrutiner, nationella prov och dokumentationskrav.

Det är dags för en kursändring som bygger på den omfattande skolforskning som finns. Kräver vi att all undervisning ska bygga på evidens och beprövad erfarenhet måste vi kunna ställa samma krav på det politiska beslutsfattandet.

Det är dags att ta till sig av resultaten som visar att de senaste 20 årens skolreformer gett oss lägre skolresultat, större ojämlikhet och hårdare arbetsvillkor för alla verksamma i skolan.

Rossanna Dinamarca, skolpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Mikael Thunblom, utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden Västerås

Vasiliki Tsouplaki, barn- och ungdomsnämnden Västerås

Uppdaterades: 04 jun 2013