I helgen kampanjade Vänsterpartiet i Sala för att uppmärksamma hälso- och sjukvårdsfrågan. Lotta Johansson Arnqvist talade och belyste hur dagens hälso- och sjukvård inte är jämlik.

Lottas tal:

Mål för hälso- och sjukvården

2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
   Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Lag (1997:142).

Detta är kanske den viktigaste paragrafen i hela hälso- och sjukvårdslagen. Den understryker att vi alla, var och en av oss, har rätt till en god hälsa, till att få lika god vård var jag än befinner mig, oavsett vem jag är, oavsett om jag är kvinna eller man, barn eller vuxen, rik som ett troll eller fattig som en kyrkråtta.

Är det så det ser ut? Får vi alla lika god vård på lika villkor?

Nej – det är det inte!

Vi har alla olika förutsättningar för att både söka vård och få vård beroende på var vi bor, vilken utbildning vi har, vilken kunskap vi har, vilken förmåga att söka kunskap vi har, var vi kommer ifrån.

Mikael, 53 år. Född och uppvuxen i Stockholm i en familj som driver en framgångsrik affärskedja. Mikael är utbildad civilekonom och arbetar hårt i familjens företag och har med tidens gång skaffat sig en övervikt (för mycket jobb, god mat och för lite motion). Detta har i sin tur lett till att han nu sitter hos doktorn som konstaterar att han har för högt blodtryck och detta behöver nu behandlas. Läkaren skriver ut ett läkemedel som är nytt på marknaden och som visat goda resultat. Förvisso är läkemedlet dyrt eftersom att det är helt nytt men det är inget problem för Mikael som har råd att betala vad det kostar.

Heba, 53 år. Född i norra Irak i en liten stad, har bott i Sverige i snart 5 år. Heba har gått grundskola i Irak och arbetade där i livsmedelsbutik. Här i Sverige har hon gått SFI och pratar nu en lite knagglig svenska men tillräckligt för att reda sig själv. Hon arbetar som städerska på deltid. Hennes äldsta son flydde till Sverige och det är därför hon är här. Sonen vill ha henne nära så han kan ta hand om henne och hans två yngre bröder. De två yngre bröderna är nu 18 och 20 år, yngsta går sista året på gymnasiet, den äldsta är arbetslös och båda bor hemma. Heba har svårt att få pengarna att räcka men lyckas ändå klara sig trots sina små resurser. På sistone har hon börjat känna sig andfådd, blir fort trött och orkar inte på samma sätt som förr. Hon träffar samma doktor som Mikael som konstaterar att hon har för högt blodtryck och att hon behöver behandlas för detta. Han rekommenderar samma läkemedel till Heba som till Mikael men när Heba hör vad läkemedlet kostar frågar hon om det inte finns billigare medicin istället. Läkaren skriver då ut ett äldre läkemedel som inte är lika effektivt men som är betydligt billigare.

Lika vård på lika villkor???

NEJ!

 

Nina 48 år som bor i Storstad vaknar på måndagsmorronen och känner sig sjuk. Hon har ont i magen och skulderbladen, känner sig yr och illamående och har även ont i käkarna. Nina kontaktar vårdcentralen som rekommenderar henne att vila och återkomma om besvären inte går över.

Anders 48 år som bor i Storstad vaknar även han på måndagsmorronen och känner sig sjuk. Han har tryck över bröstet och ont i vänsterarmen och i ryggen. Anders tar även han kontakt med vårdcentralen och vårdcentralen talar om att han måste kontakta ambulans – troligtvis har han en hjärtinfarkt. Anders kommer in på akuten och får genast behandling för sin hjärtinfarkt och är på häpnadsväckande kort tid tillbaks i arbete.

Ninas besvär blir bättre efter några dagar men efter bara en vecka vaknar Nina med samma besvär igen. Eftersom hon blev rekommenderad att vila förra gången hon ringde vårdcentralen tycker hon inte att det är någon vits med att ringa igen utan bestämmer sig för att vila även denna gång. Men det räcker inte med att vila denna gång utan besvären blir bara värre. Till slut åker Nina in till akuten där man upptäcker att hon har hjärtinfarkt och behandlas för det. Dessvärre kan man inte göra något åt de permanenta skador som hon har på sitt hjärta efter de tidigare hjärtinfarkterna. Nina blir sjukskriven på halvtid och påbörjar en lång och svår resa genom socialförsäkringssystemet med BÅDE en raserad ekonomi och en permanent nedsatt hälsa.

Jämlik vård på lika villkor?

NEJ!

Det jag nyss berättat är bara två exempel på att den vård vi har i Sverige är långtifrån på lika villkor för hela befolkningen. Ändå – det måste man komma ihåg, har vi i Sverige en sjukvård som vida överstiger de flesta andra länder när det gäller kompetens, tillgänglighet och kvalitet.

Borde vi därmed vara nöjda och tycka att det räcker så?

NEJ!

Vi har idag en utveckling av hälso- och sjukvården som förvandlar det som borde handla om människors behov av vård och omsorg till en handelsvara, en produkt som lika gärna kunde vara en liter mjölk eller ett guldarmband. Det är att förringa vårdpersonal till att vara en pantburksmaskin – dess värde avgörs av hur ofta den går sönder, inköpspriset och hur lång avskrivningstid den har. Det förvandlar patienter och vårdtagare till råvaror som man kan tjäna pengar på Men varken vårdpersonalen eller medborgarna är varor eller maskiner utan levande människor.

Den fundamentala skillnaden mellan kommersiell och offentlig vård är att för den kommersiella vården är vården ett sätt att tjäna pengar, för den offentliga vården är pengar ett medel för att kunna ge vård.

Lika vård på lika villkor, det som 2§ i HSL handlar om, har sitt ursprung i det som byggde välfärden i Sverige – en solidariskt skattefinansierad vård och omsorg för alla. Det är denna solidariska skattefinansiering som byggt upp välfärden i Sverige och det är de kommersiella vårdbolagen, de privata sjuk och inkomstförsäkringarna som dränerar och raserar välfärden, som omvandlar vår välfärd till handelsvara  – nu är det dags att sätta stopp!

Vi har en verklighet som knackar på dörren där förutsättningen för att få bra vård och omsorg är att man har antingen privata sjuk och inkomstförsäkringar eller pengar i plånboken.

Den verkligheten står redan med ena foten innanför tröskeln…..

Det i särklass mest ojämlika, orättvisa och största resursslöseriet som sker just nu och med regeringens godkännande är …

Vårdval

Landstingen är skyldiga att införa vårdvalssystem som ger allmänheten rätt att välja privat eller offentlig vårdcentral. Alla vårdgivare som uppfyller landstingens krav har rätt att etablera verksamhet i landstingen med offentlig ersättning. Landstingen tillämpar lagen om valfrihetssystem (LOV) när de infört vårdvalssystem.

Här äger vi som medborgare inte rätten att säga nej – vare sig vi vill det eller inte så kan vem som helst som äger ett vårdbolag knacka på hos ett landsting och säga ” Tjena! Vårdbolaget här. Vi tänkte ta över vårdcentralen på Guppiga backen.” Landstinget och medborgarna har inget att säga till om utan måste överlämna vårdcentralen till Vårdbolaget.

Detta blev vi varse här i Sala härom året….

Nu är det många av dem som förespråkar en kommersiell vård som menar att genom konkurrens så höjs vårdens kvalitet, vården blir billigare och effektivare.

 Det sa man även om tågtrafiken när den avreglerades, det sa man om posten när den avreglerades, det sa man om taxitrafiken när den avreglerades och det sa man om elförsörjningen när den avreglerades…..

Det vi kan lära oss av detta är att när man konkurrensutsätter något blir det en koncentration av bolag där det finns goda möjligheter till vinst, dvs i områden med mycket människor och med höga inkomster. Ute på landsbygden och i områden där inkomsterna är låga lyser oftast de kommersiella bolagen med sin frånvaro – om det inte är så att de finns där de inte har någon konkurrens förstås.

Men säger de kommersiella förespråkarna – ”titta på hur mycket mer effektiva de kommersiella bolagen är, de får ju lika mycket i ersättning från landstingen som de offentliga vårdcentralerna och ändå gör de en vinst – hur förklarar du det???”

Den offentliga vården kan givetvis göra på samma sätt – dra ner på personalresurserna, inte mer prover än vad som är absolut nödvändigt, inte skriva ut lika mycket hjälpmedel osv.

Sist men inte minst – det är de patienter som är listade på vårdcentralen men som inte behöver vård mer än ett par gånger om året som genererar vinst. Visst finns de små vårdcentralerna som ägs och drivs av intresserad och duktig vårdpersonal – men de är inte så många.

De allra flesta kommersiella vårdbolagen ägs av stora koncerner som i sin tur ägs av internationella riskkapitalbolag – och riskkapitalbolag har som syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt. De har inget intresse i svenska befolkningens hälsa annat än att kunna göra vinst på de skattepengar som vi betalar för att få vård.  Och vinst gör dem – konceptet bygger på att köpa upp/starta en vårdcentral, se till att den går med vinst och sedan sälja den vidare. Genom fullt lagliga metoder kan vinsten trollas bort från det lilla bolaget till koncernen som har skulder till riskkapitalbolagen som betalas när lilla bolaget säljs och Hokus pokus – vinsten är borttrollad och ingen behöver betala någon skatt på den. Våra skattepengar finns inte längre kvar i Sverige och vårt ekonomiska system utan har lagt sig tillrätta i riskkapitalbolagens skattekista till stor glädje för deras aktieägare.

Det är dags att byta riktning och reglera den kommersiella vården– för det blir varken billigare eller bättre av att skattepengarna flyttar utomlands……

Uppdaterades: 30 maj 2011