Egoismens misslyckande
Bonussamhället befinner sig i kris. Bankdirektörer och näringslivstoppar avslöjas som de giriga egoister de är. Det är ingen vacker syn. ”Den osynliga handens” oförmåga att styra uppenbaras. Den orättvisa som råder i den ”globala byn” blir uppenbar för envar. Marknadsideologin bygger på axiomet att människans berikande av sig själv leder till lycka och välstånd för alla. Egoismen leder i den borgerliga teorin till det goda samhället och resurserna allokeras på bästa sätt heter det.
Den pågående finanskrisen med efterföljande produktionskris visar att det inte stämmer. Istället har resurser samlats hos allt färre och allt fler blir utan eller tvingas leva allt längre ifrån “vinnarna” i den klasskamp som ständigt pågår. Klasskillnaderna växer och människovärdet devalveras när marknadsideologin tillåts leda samhällsutvecklingen.
När “Marknaden” (det vill säga bolagsstyrelsen) bestämmer är den som får en bonusoption värd 10 miljoner värd denna belöning. Pensionsavtal som ger 50 eller 100 miljoner kronor i extra tilldelning anses även det vara rättvist. Den som dör av en överdos heroin och den ensamstående unga mamman som inte får familjeekonomin att gå runt förtjänar på samma sätt denna ställning. Marknaden dömer mellan fattig och rik och domen är alltid rättvis. Individen har ett strikt personligt ansvar heter det.
När denna ideologi om egoismens goda visar sig vara allt annat än rättvis och framgångsrik träder försvararna av den nuvarande ordningen fram. En av dessa är Carl Olov Persson, som i “Magazin 24” drar en lans för girigheten och bonussamhället. Han ställer upp altruism som alternativ till egoism och konstaterar att egoismen är oundviklig. Felet med hans slutsats är att han inte förmår skilja mellan individ och grupp. Mellan altruism och egoism befinner sig solidaritet. Solidaritet är det kitt som bygger ett samhälle. Det är insikten om att vi alla hör samman och att den enes bröd är den andres död. Ansvaret är delat. Det är inte alltid personligt.
Solidaritet är varken egoism eller altruism utan en kombination av egennytta och osjälviskhet. Det är insikten om att kakan är begränsad. Det är förståelsen av att min nytta är förenad med alla andras nytta och villkor. “No man is an Island, entire of itself;
every man is a piece of the Continent, a part of the main.” Om jag tar mycket får andra mindre. Om jag fördärvar miljön skadas andra av de katastrofer som följer. Vi är för alltid förenade med varandra. Min egoism och egennytta kan skada andra. Min tro på personligt ansvar leder till brist på solidaritet. Brist på solidaritet upplöser samhället.
Gång på gång sveper kriserna fram över landet. Åren 1992-1995 var kristid. Runt år 2000 sprack it-bubblan och hösten 2008 störtdyker hela världsekonomin till följd av kapitalismens inneboende motsättningar.
Men, en annan värld är möjlig. Det är i krisen som alternativen formas. Det är dags igen att sätta solidariteten och jämlikheten högst på dagordningen.
Dan Karlsson, (v)
Arboga.