Nyheter

Därför vill jag lämna begreppsdebatten

”När jag valdes till partiledare gjorde jag och många andra en felbedömning. Jag var övertygad om att de som försökte pådyvla oss uppfattningar och åsikter som vi antingen aldrig haft eller omprövat sedan länge skulle förlora debatten /…/ Det visade sig att vi hade fel.” Så skriver vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i ett brev ställt till partiets medlemmar apropå att han nu tänker sluta använda begreppet kommunist.

Kamrater,

Det har varit ett tungt år för vänstern och vänsterpartiet. Många av oss har slitit hårt och ständigt mötts av nya rubriker om kriser, avhopp och splittring. Läget är allvarligt. Bilden av ett parti i kris står i vägen för våra möjligheter att komma ut med vår politik. Samtidigt vet vi att vår politik har väsentligt större stöd än vad som avspeglas i opinionssiffror.

Mediabilden är både hårdvinklad och överdriven. Partiets medlemmar och organisationer på alla nivåer gör ett fantastiskt arbete, ofta utan medial uppmärksamhet, för en feministisk och socialistisk politik.

Visst finns det mäktiga intressen som vill svartmåla oss. Vi utmanar mer än något annat parti därför att vår feministiska och socialistiska politik är systemkritisk. Vi verkar för en grundläggande samhällsförändring och det är uppenbart att ett sådant parti aldrig kommer att strykas medhårs.

Men media är inte hela problemet. Ingen skulle klara av att skapa bilder av ett splittrat parti om vi inte själva medverkade till att bekräfta dessa bilder.

Låt mig vara mycket tydlig: Problemet är inte att vi har skilda uppfattningar, inte heller att dessa skilda åsikter uttalas i en offentlig debatt. Självklart har vi alla rätt att säga vad vi tycker. Men med denna rätt följer också ett ansvar. Alla medlemmar i vänsterpartiet delar detta ansvar för att våra möjligheter till inflytande och samhällsförändring blir så stora som möjligt. Med förtroendeuppdrag ökar självklart detta ansvar.

När jag på resor träffar medlemmar från hela landet möter jag ett parti som bärs upp av människor som med knappa resurser och hårt – ofta oavlönat – arbete lägger ned sin tid på att arbeta för partiet och för de människor vi är satta att företräda. Jag märker också att det finns en stor och bred majoritet i partiet som samlas kring partiets politiska huvudprojekt.

Till alla er som bär upp partiet, drivna av övertygelse och tro på ett bättre samhälle, vill jag säga: Det är tillsammans med er jag vill fortsätta att utveckla vänsterpartiet och vår politik. Jag är övertygad om att vi har kraft att vända den negativa utvecklingen.

Den som är medlem i vänsterpartiet och samtidigt anser att partiet borde upplösas bör naturligtvis fundera över sitt medlemskap. Den som vägrar acceptera den interna demokratin använder medlemskapet för att majoriteten ska göra som en minoritet vill. Så kan vi inte ha det. Var och en bör fundera över varför vi en gång gick med i vänsterpartiet. Inte var det för att förhindra att någon valdes till ett uppdrag? Inte var det för att vinna en omröstning på partikongressen? Vi har alla gått med för att vi vill förändra i socialistisk och feministisk riktning. Vi vill alla arbeta för ett Sverige där orättvisorna minskar och på sikt utrotas.

Vänsterpartiet har de senaste 15 åren genomgått en enorm utveckling. Ur ett litet parti i ständig opposition har ett betydligt större parti med makt och inflytande vuxit fram. Vi har blivit bredare och öppnare. Vi har på allvar lyckats föra upp feminismen på dagordningen. Vi är med och utformar politiken i kommuner, lansting och på riksnivå. Många av oss lever med en politisk vardag fylld av kompromissande och ansvarstagande, men också av kamp och förändringsarbete.

Den utveckling som partiet har genomgått har ett stort stöd såväl i som utanför vänsterpartiet. Vi har vunnit mycket i form av inflytande och förtroende men det har också inneburit att vi ibland varit med om att fatta jobbiga beslut. I några fall har vi säkert gjort felbedömningar på olika nivåer som medfört kritik och slitningar.

Men jag är övertygad om att vi också utvecklats till att vara ett parti som klarar båda uppgifterna: Att vara ett systemkritiskt parti som arbetar för en feministisk och socialistisk samhällsomvandling samtidigt som vi kompromissar och påverkar dagspolitiken.

Vänsterpartiet ska fortsätta att vara ett brett och öppet parti, med högt i tak och långt till dörren. Men dörren är inte låst. Vi måste kunna ställa krav på varandra att agera med viss ömsinthet. Vi ska aldrig acceptera om partimedlemmar agerar på ett sätt som kränker och skadar den interna demokratin eller andras arbete.

För många partimedlemmar har debatten om begreppet kommunism varit ytterligare en börda. När jag valdes till partiledare gjorde jag och många andra en felbedömning. Jag var övertygad om att de som försökte pådyvla oss uppfattningar och åsikter som vi antingen aldrig haft eller omprövat sedan länge skulle förlora debatten. För mig handlar det om intellektuell hederlighet. Nog borde även politiska motståndare och borgerliga ledarskribenter – liksom så kallade politiska kommentatorer – kunna avkrävas att föra debatt i sak och utifrån verkliga ställningstaganden? Det visade sig att vi hade fel.

Och medias makt är stor. Men även här har vi själva ett ansvar. Vi kan aldrig stå för en demokratisyn som innebär att vi hyllar yttrandefrihet, tryckfrihet, organisationsrätt, demonstrationsrätt, strejkrätt och hemliga val i Sverige samtidigt som vi avstår från att kritisera bristen på dessa fri- och rättigheter i Kuba. Vi kan aldrig bli trovärdiga försvarare av mänskliga rättigheter om vi inte är konsekventa och utgår från att mänskliga rättigheter är universella och odelbara.

Kritiken mot och ifrågasättandet av oss har inneburit att även vänstersympatisörer och vänsterpartiväljare börjat tveka om vad partiet står för. Många gånger har vi fått inleda samtal med människor som är intresserade av vår politik med att förklara vad vi inte står för.

Jag kommer därför att lämna begreppsdebatten och fortsättningsvis svara nej på frågan om jag är kommunist. I den mening som våra motståndare använder begreppet är ingen medlem i vänsterpartiet kommunist. I deras värld är kommunismen alltid liktydig med stalinism, diktatur och förtryck.

Om detta kan bidra till att ett hinder för att komma ut med vår politik undanröjs är det bra. Om det uppfattas som att jag och vänsterpartiet därigenom har blivit mindre radikala, antipatriarkala och antikapitalistiska vore det förödande. Men när begreppen skymmer visionerna i stället för att lyfta fram dem kan det vara nödvändigt att sluta använda dem. Det betyder inte att jag har blivit mindre övertygad om socialismens och feminismens nödvändighet. Min grundläggande kritik av det kapitalistiska systemet går inte att rubba, inte heller min övertygelse om att demokratins utvidgning och fördjupning är den enda vägen framåt. Visionen för mitt politiska arbete fortsätter att vara det klasslösa samhället.

Högern samlar sig i en allians för maktövertagande. De gör det med en politik som innebär att sjuka och arbetslösa ska betala för skattesänkningar för dem som redan har mest. Lönerna ska pressas ner genom att fler konkurrerar om jobben till sämre villkor. Miljöpolitiken skulle förflyttas tillbaka decennier bakåt i tiden med en borgerlig regering. Risken är stor att vi skulle få en familjepolitik präglad av en unken kristdemokratis syn på kvinnor som vårdande och män som familjeförsörjare. Och även om socialdemokratin är undfallande mot USA: s stormaktspolitik och alltför tydligt stödjer en utveckling av EU till statsbildning så är det ingenting mot vad borgerligheten skulle stå för. Demokratisynen hos dem som anser att det är självklart att demokratin ska göra halt vid fabriksportarna och sjukhusgrindarna lämnar en del i övrigt att önska.

Denna höger kan endast mötas av en stark vänster. Vi har ett ansvar för att företräda människor som litar på att vi ska vara ett tydligt alternativ till högerpolitik och arbetsgivarmakt. Vår uppgift är att ge röst åt de röstsvaga och makt åt de maktlösa. Meningen i Kommunistiska manifestet om ett samhälle ”vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” handlar om just detta: Att aldrig acceptera klasskillnader och könsorättvisor. Därför arbetar vi för solidaritet och rättvisa.

I år slår vinsterna i näringslivet och aktieutdelningarna nya rekord samtidigt som varsel och nedläggningar fortsätter. I Sverige idag saknar de som arbetar inflytande över sin egen framtid och företag kan lägga ned även lönsam produktion utan något som helst ansvar för de mänskliga och samhälleliga konsekvenserna. Därför behövs en vänster som vågar kräva inflytande för arbetare och tjänstemän och som vågar ta strid mot företagens oinskränkta makt.

Arbetsplatserna har blivit tystare. Tryggheten att våga säga ifrån har minskat med nya anställningsformer och inhyrda bemanningsföretag. Attackerna mot fackligt aktiva har ökat. Då krävs en vänster som entydigt ställer upp för yttrandefriheten och de fackliga rättigheterna.

Feminismen har det senaste året utsatts för starka attacker. Förslag om kvotering, delad föräldraförsäkring, höjda löner i kvinnodominerade yrken och debatten om mäns ansvar för mäns våld mot kvinnor ses inte med blida ögon av dem som har privilegier att försvara.

Rasism och främlingsfientlighet förekommer oftare än vi vill tro. Det finns både klass- och könsperspektiv på den etniska diskriminering som tusentals människor möter varje dag, på bostadsmarknaden, på arbetsplatserna och i vardagen.

Här har vi våra politiska huvuduppgifter. På kongressen kommer vi att tillsammans formulera en valplattform som utgör vårt politiska projekt.

Vår kongress får inte bli en tillställning där vinnare och förlorare utses. Vinnarna ska vara alla vänstersinnade människor som vill se ett starkt vänsterparti.

Jag hoppas att valen på kongressen kommer att visa att vi menar allvar när vi talar om bredd och öppenhet. Jag är övertygad om att vi har allt att vinna på att respektera den interna demokratin även om det kommer att finnas beslut där vi har en annan uppfattning. Det går att leva med. Vad som är svårt att leva med är om bilden av ett splittrat, slutet parti bekräftas. Det är vår gemensamma uppgift att formulera våra viktigaste uppgifter och att möta väljarna med självförtroende och förändringsvilja. Debatten måste föras med utgångspunkten att en förkrossande majoritet av partiets medlemmar delar samma grundläggande värderingar och vilja att förändra.

Jag ser fram mot både kongressen och valrörelsen. Varje dag möter jag människor som litar på att vänsterpartiet fortsätter att våga vara vänster när andra politiska krafter gör sitt bästa för att framstå som mittenpartier. Det finns ett starkt stöd för de frågor vi driver, inte minst märker vi det i kampanjen ”Rätt till jobb – rätt på jobbet”. Jag vet att vi kan visa att vänsterpartiet inte sviker och att vi kan slå tillbaka den borgerliga offensiven för maktövertagande och ökade orättvisor. Låt oss göra det tillsammans!

Lars Ohly
Partiordförande

Kommentarer är avstängda.