Småföretagaren får inte sätta in dagskassan, mormor får åka fem mil med bussen för att komma till en bankomat och klassföräldern som kommer till banken med en påse guldtior från loppisförsäljningen betraktas som en ovälkommen gäst som banken inte vill ha.

Vad var det som hände med bankerna? Skulle de inte vara till för oss, i stället för tvärtom?

Bankernas kontantvägran ställer till rejält besvär i människors liv.

Trots att inget politiskt beslut kommer att fattas om att avskaffa kontanter i samhället håller det på att ske via storbankernas agerande och makt.

De har på eget bevåg bestämt sig för att det är för dyrt att hålla och ta emot kontanter för och från sina kunder. De vet att det är lättare att tjäna pengar på våra kontokort.

Vi har alltså fått ett sam- hälle där bankerna bestämmer över om vi ska ha tillgång till kontanter eller inte. Banker som gör svindlande vinster, 80 miljarder kronor i de fyra storbankerna förra året.

Sedan 2010 har det blivit drygt 500 färre bankkontor som hanterar kontanter hos Swedbank, Nordea och SEB. Sverige ligger också i EU:s bottenliga vad gäller tillgången till bankomater samtidigt som möjligheterna att ta ut kontanter ur dessa har sänkts kraftigt.

Detta får konsekvenser. Småföretag tvingas förvara kontanterna på mer osäkra ställen eftersom bankerna vägrar ta emot dem.

När de väl kan sätta in dem får de göra det till höga avgifter. Även äldre, asylsökande och personer med funktionsnedsättningar drabbas hårt, likaså föreningar som bedriver verksamheter som bingo, lotteriförsäljning och annan försäljning.

Lägg därtill människor som av integritetsskäl inte vill använda kort. Tillgången till kontanter har också blivit en skillnad mellan stad och land.

I dag har mer än 130 000 människor mer än två mil till sin närmaste bankomat och av dessa är 40 000 personer 65 år eller äldre.

Vänsterpartiet har länge drivit på i frågan om samhällets ansvar för en kontanthantering tillgänglig för alla. Tyvärr verkar den nuvarande regeringen inte ha några andra konkreta förslag än att uppmana kunderna att byta bank.

Denna regering ser alltså på frågan på samma sätt som den borgerliga: det är bankkundernas fel och ansvar.

Men vilka valmöjligheter har den enskilda människan när det bara finns en bank på orten eller om man har skrivit på helhetspaket, där lån och alla ekonomiska transaktioner ska gå genom en bank?

Låt oss påminna om att det inte finns någon fungerande bankkonkurrens i Sverige.

Det är hög tid att ta samhällsansvar för denna centrala demokratifråga. En bank utan kontanter är som en mack utan bensin.

Politiken behöver överta kontrollen över situationen och bestämma reglerna i stället för att låta bankerna göra det. Det brådskar, Bolund. Vänsterpartiet menar att bankerna inte ska ges tillstånd att bedriva verksamhet alls om de inte upprätthåller kontanthanteringen.

För detta krävs en lagändring så snart som möjligt. Det är dags att ta ansvar och låta demokratin styra utvecklingen – inte bankerna.

Håkan Svenneling (v), landsbygdspolitisk talesperson
Birgitta Hedblom (v), ordförande Vänsterpartiet Västmanland