Oppositionen i Landstinget vill se nya satsningar göras för att skapa en bättre och tryggare sjukvård för invånarna i norra Västmanland. Juha Rundgren (v) och Denise Bergström (s) utvecklar sina tankar i en debattartikel.

Norra Västmanland har länge dragits med en hälso- och sjukvård som inte är optimal. Det har varit svårt att rekrytera familjeläkare, och problemen med sjukvård kvällar, nätter och helger kvarstår.

Majoriteten i Landstinget Västmanland, det vill säga de borgerliga partierna inklusive Miljöpartiet och Sjukvårdspartiet, har lovat mycket men inte levt upp till sina vallöften.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i Västmanland tror på något nytt. Vi tror på ett utvecklat samarbete med Landstinget i Dalarna, och även kommunerna i området. På så sätt tror vi att vi kan lösa många av de problem som finns i området. Vårt mål är en trygg sjukvård för alla!

Läs oppositionsrådens artikel i Västmanlands Läns Tidning här: https://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=758669

Våra skattepengar ska inte användas till att öka riskkapitalbolagens vinster, de ska användas till att ge medborgarna den vård de behöver, skriver landstingspolitikern Lotta Högkvist (v).

Genom Sverige härjar en flodvåg av privatisering och utförsäljning av vår gemensamt ägda välfärd – i landstingen i Västmanland, Halland och Stockholm har kontrollen över den skattefinansierade vården förts över från de folkvalda företrädarna till internationella riskkapitalbolag.

Eller på vanlig vardagssvenska – våra skattepengar som vi alla gemensamt har arbetat ihop ska nu stoppas ner riskkapitalbolagens aktieägares plånböcker.

Utgångspunkten för offentligt driven vård/omsorg är att ge patienten/omsorgstagaren den vård/omsorg som denne behöver – utan att fundera över om det kommer att betyda vinst eller förlust.

Vård/omsorgsföretag som ägs av internationella riskkapitalbolag har en helt annan utgångspunkt – det handlar om att dra in en så stor vinst som möjligt till aktieägarna.

De patienter/omsorgstagare som behöver mycket vård/omsorg är knappast den målgrupp som de privata vårdbolagen kommer att slåss om att få ta hand om – de genererar ingen vinst. Då överlåter man så gärna vården och omsorgen på landstingen och kommunerna.

Den moderatledda alliansen vill gärna få oss att tro på devisen att privata bolag arbetar mer effektivt och billigare än offentligt drivna verksamheter men det är trots allt inte helt sant. Grundtanken bakom detta är att genom att konkurrens så ska kostnader och priser hållas nere…

Då kan man fundera över följande siffror som är framtagna av riksdagens utredningstjänst:

Järnvägen avreglerades 1988, priserna har stigit med 125%, KPI +57%

Taxibranschen avreglerades 1990, priserna har stigit med 72%, KPI +34%

Inrikesflyget avreglerades 1993, priserna har stigit med 63%, KPI +20%

Posten avreglerades 1993, priserna har stigit med 80%, KPI +14%

Elbranschen avreglerades 1996, priserna har stigit med 86%, KPI + 9%.

Enligt det borgerliga tankesättet så borde prisbilden vara den omvända, så någonstans så går teori och verklighet inte ihop.

Privatisering och utförsäljning av offentligt drivna verksamheter betyder inte att vi som skattebetalare får ut mer för våra skattepengar. Snarare tvärtom för nu får vi både betala skatt plus aktieägarnas vinst och hur man än vänder och vrider på det så blir det inte mer pengar i våra plånböcker.

En snabbtitt på vilka som äger några av de största vård/omsorgsföretagen i Sverige:

Carema – 3i (ett internationellt riskkapitalbolag) och GIC (staten Singapores riskkapitalbolag).

Praktikertjänst – egna utövare/aktieägare.

Capio- Nordic Capítal, Apax – båda riskkapitalbolag.

Attendo care – Bridgepoint ( riskkapitalbolag)

Aleris – EQT (riskkapitalbolag inom Wallenbergkoncernen)

Alla som tror att de bolagen har Sveriges skattebetalares bästa för ögonen håller upp en hand!

Riskkapitalbolagen satsar på att köpa upp mindre vårdföretag som drivs av förmodligen såväl engagerade och som ambitiösa utövare av vård/omsorg. Det mindre vårdföretaget som startades med så mycket vilja om att göra gott går raskt över till att vara en liten del i ett stort aktiebolag som styrs av att göra (just precis!) största möjliga vinst till minsta möjliga insats.

Våra skattepengar ska inte användas till att öka riskkapitalbolagens vinster – de ska användas till att ge medborgarna den vård de behöver.

Lotta Högkvist (v), ledamot i landstingsfullmäktige

Privatisera inte de svenska apoteken. Det skriver Juha Rundgren (v) tillsammans med Denise Bergström (s) i en gemensam debattartikel.
Om det inte är trasigt – laga det inte! Så lyder ett amerikanskt talesätt översatt till svenska. Detta talesätt passar väl in på det svenska läkemedelssystemet som är billigt och välfungerande enligt många undersökningar. Men regeringen tycker tvärtom: om det inte är trasigt – slå sönder det! Blinda av sin tro påbörjar den moderatledda regeringen nu utförsäljningen av de svenska apoteken. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tycker att det här är helt fel!
Vi är oroliga för vem som ska se till att personer som bor i glesbygd kan köpa medicin, när apoteken blir privata. Privata företag har alltid företagets vinst som mål. Det går inte ihop med den samhällsservice som Apoteket utför idag. Det är svårt att se vilket privat företag som vill sälja medicin, där det bor få människor eftersom där knappast går att tjäna några pengar.
Med den nya modell som utredaren Lars Rejes föreslår så kommer de enskilda apoteken förhandla om priserna på den medicin de köper in. Trots att det är landstingen som betalar stora delar av den medicin som används av patienter idag, ska alltså de privata apoteken bestämma vilka priser landstingen ska betala. Risken blir att landstingen får betala mer för mediciner, och att mindre pengar då kan gå till vård.
Det statliga monopol som idag finns vad gäller försäljning av medicin har fungerat bra. Apoteket AB är oberoende av enskilda läkemedelstillverkare, vilket gör att man kan ge korrekt och neutral rådgivning om medicin. Vad händer med denna neutralitet när man tillåter privata företag att driva apotek i Sverige?
De som vill privatisera pratar ofta om att de vill få fler som kan sälja medicin i Sverige, men i grannlandet Norge hände raka motsatsen, när de sålde ut sina apotek. Idag är det tre stora företag som delat upp den norska marknaden mellan sig, och dessa kontrollerar priser och var apoteken ska finnas. Högre priser och sämre kontroll blev konsekvenserna. Vill vi ha det så i Sverige?
Denise Bergström (s), oppositionsråd, Landstinget Västmanland
Juha Rundgren (v), oppositionsråd, Landstinget Västmanland

”Den verkliga utmaningen för alliansen kommer när de tuffa besluten måste tas. Då får vi se hur mycket kontroll Magnus Edlund egentligen har över sin bräckliga sexpartiallians…”

Det finns mycket att säga om Magnus Edlund och den politik som hans moderater driver, men att de hade sådan kompetens i skönmåleri visste jag inte. Magnus Edlund är dessutom kaxig nog att hävda att Landstinget Västmanlands överskott på 200 miljoner beror på ett gediget arbete av den allians han leder. Men ett överskott som till absolut största delen består av engångsintäkter kan väl knappast vara en förtjänst av Edlund & Co, utan snarare Fru Fortuna.

Man behöver inte vara ett snille för att förstå att en majoritet som framhäver motsvarigheten till ”lottovinster” som egna förtjänster förr eller senare kommer att få problem. Den verkliga utmaningen för alliansen kommer när de tuffa besluten måste tas. När kostymen efter Heby kommuns frånfälle ska krympas på riktigt. Då får vi se hur mycket kontroll Magnus Edlund egentligen har över sin bräckliga sexpartiallians.

Att Edlund sedan vill styra över det folk får tycka och tänka kring Landstinget och den verksamhet som bedrivs inom dess ramar, får helt och hållet stå för honom. Men ett tips är att alltid sakligt och tydligt bemöta västmanlänningars kritik och oro i offentliga sammanhang. Att ta det människor säger på allvar istället för att lättvindigt avfärda deras budskap.

Magnus Edlund väljer också att kalla vänsterpartiet för ”f.d. kommunisterna”. Vad detta har för relevans överhuvudtaget för denna debatt kanske han kan förklara för mig? Men ska vi kasta historiska partinamn på varandra ska jag inte vara sämre, då Edlunds parti har haft några riktiga höjdare. Vad sägs om ”Protektionistiska Partiet” (1888-1909)? Eller ”Första kammarens nationella parti” (1912-1934)? Nej, detta är knappast en fruktsam eller respektfull samtalston, Magnus Edlund, och det ökar bara det politikerförakt du säger dig vilja motverka!

Juha Rundgren (v), oppositionsråd i Landstinget Västmanland