Skip to main content

Debatt: Vi lokalpolitiker kan inte trolla med knäna

Foto: Linda Eliasson

Sjukvården är bokstavligt talat en livsviktig verksamhet. Vi förstår alla att vi själva eller våra nära och kära en dag kommer att behöva den. Och att vi då är beroende av att de som arbetar där har bra villkor, så att de kan göra sitt jobb väl.

Vi minns alla pandemin och hur applåderna ekade mellan husen, som ett uttryck för vår tacksamhet. Sju av tio svenskar har också förtroende för vården.

Desto hårdare har domen varit över politikerna: bara en av fyra tycker att de gett sjukvården det som behövdes för att klara pandemin. I slutändan räcker applåder inte långt. Det är politikens ansvar att se till att det finns de resurser.

Men trots att vården var väljarnas viktigaste fråga i valet så står nu region efter region inför stora ekonomiska problem. På många håll väntar nedskärningar, samtidigt som många regioner tvingas gå med underskott. Detta i en verksamhet som tvärtom har ett skriande behov av mer resurser, där personalen redan i dag går på knäna.

Redan i dag lämnar personal vårdyrkena, på grund av tung arbetsbelastning, hopplösa scheman och låga löner.

Inget av det här är en nyhet, allra minst för politikerna. Sveriges kommuner och regioner, SKR, har länge larmat om resursbristen. Bara för att bibehålla nuvarande kvalitet hade det behövts ett tillskott på 20 miljarder i höstbudgeten. Vi i Vänsterpartiet föreslog i vår budget att skjuta till dessa pengar, och därutöver ge ytterligare 13 miljarder till kommuner och regioner. Med de pengarna hade vi kunnat förbättra kvaliteten för medborgarna och arbetsvillkoren för de anställda.

Men regeringen la i stället en nedskärningsbudget, och gav kommunsektorn åtta miljarder mindre än SKR:s miniminivå. De la till och med mer pengar på skattesänkningar för de rikaste än på den livsviktiga vården och övriga välfärden.

Men är allt verkligen regeringens fel? Spelar det ingen roll vem som styr i regionerna? Naturligtvis gör det det. I de regioner där Vänsterpartiet är med och bestämmer kan vi stoppa de värsta nedskärningarna, och rikta resurserna dit där de gör störst nytta.

Systematiska underskott

Men lika lite som personalen på golvet kan vi regionpolitiker trolla med knäna. Det är ett faktum att vården går med systematiska underskott på grund av alldeles för låga tillskott från staten. Sammanlagt för 2023 handlar det om mer än 8 miljarder kronor. 17 av 21 regioner kommer att gå med underskott. Så vältrar regeringen över kostnaderna och skuldsättningen för välfärden på regionerna. Och i förlängningen från höginkomsttagare till vanligt folk.

Regeringen skulle redan i vårbudgeten kunna skjuta till de pengar som saknas för att nå upp till SKR:s miniminivå. Ännu bättre vore det förstås om de matchade Vänsterpartiets förslag om ytterligare 13 miljarder i långsiktiga resurstillskott.

Ett annat sätt att öka resurserna till sjukvården vore att införa ett regelverk som garanterar att skattepengar inte försvinner ner i fickorna på riskkapitalister. Det skulle innebära mer resurser till sjukvården direkt, och dessutom sätta stopp för de skenande kostnaderna för byråkratin som ska administrera alla upphandlingar.

Förvärrar problemet

Vad som händer annars är uppenbart. Redan i dag lämnar personal vårdyrkena, på grund av tung arbetsbelastning, hopplösa scheman och låga löner. Fortsatt underfinansiering kommer att steg för steg förvärra det problemet, och göra det omöjligt att korta köerna, och ta itu med den vårdskuld pandemin lämnade efter sig.

Det är knappast folkets vilja att vår livsviktiga sjukvård ska behandlas så här. Därför säger vi i dag till regeringen: gör om och gör rätt! Skjut till de medel som behövs, och presentera en långsiktig plan för hur vården ska finansieras.

Alternativet är att säga åt personal och patienter att ”bita ihop” – för att inte äventyra riskkapitalisternas vinster eller de rikas skattesänkningar. Det lär dock vara ett svek som det svenska folket inte glömmer i första taget.


Av Karin Rågsjö (V)

sjukvårdspolitisk talesperson

Linda Jonsson (V)

regionråd, Region Norrbotten

Emil Broberg (V)

gruppledare, Region Östergötland

Jessica Carlqvist (V)

oppositionsregionråd, Region Örebro län

Jonas Lindberg (V)

sjukvårdspolitisk talesperson och oppositionsregionråd, Region Stockholm

Henrik Holmkvist (V) 

gruppledare, Region Blekinge

Jonas Karlberg (V)

regionråd, Region Västerbotten

Mikael Ekvall (V)

regionråd, Region Jönköpings län

Lena Granath (V) 

regionråd, Region Kalmar län

Elisabeth Björk (V)

regionråd, Region Värmland

Kerstin Wiréhn (V)

gruppledare, Region Kronoberg

Alexandra Thomasson (V)

oppositionsregionråd, Region Skåne

Elin Hoffner (V)

regionråd, Region Jämtland Härjedalen

Nina Orefjärd (V)

gruppledare, Region Västernorrland. 

Kristina Sjöström (V)

gruppledare och ledamot i Hälso- och sjukvårdsnämnden Region Gävleborg. 

Patrik Liljeglöd (V)

oppositionsregionråd, Region Dalarna

Peter Barnard (V)

ledamot i Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Gotland.

Lotta Back (V)

gruppledare, Region Sörmland

Carina Örgård (V) 

regionråd och gruppledare, Västra Götalandsregionen. 

Neil Ormerod (V)

oppositionsregionråd, Region Uppsala. 

Heidi-Maria Wallinder (V) 

oppositionsregionråd, Region Västmanland. 

Agnes Hultén (V)

gruppledare, Region Halland. 

Debatt: Reselotteriet för synskadade fortsätter i Västmanland

Foto: Linda Eliasson

Automatiska digitala hållplatsutrop, alltså en röst som berättar vilken som är nästa hållplats för den som inte kan se skyltarna är en del av de anpassningar som måste finnas för att alla ska kunna röra sig fritt, vilja och våga använda kollektivtrafiken. Dock har hållplatsutrop mer karaktären av ett lotteri än standard.

Var problemet ligger är också svårt att bringa klarhet i då alla säger samma sak – systemet ska fungera.

Sedan april 2021, då jag senast tog upp frågan i regionfullmäktige, kan ingen märkbar skillnad iakttas. Hållplatserna ropas fortfarande inte ut, och vi som inte ser skyltar deltar i ett lotteri där frågan ständigt är om vi ska komma av vid rätt hållplats.

Frågan om hållplatsutrop har hängt med ända sedan 1980-talet, och det ironiska är att de fungerar lika sporadiskt i dag som då, när förarna själva förväntades avisera hållplatserna.

I dag har vi avancerad digital teknik och inte minst skarp lagstiftning. Lagen slår fast att människor med funktionsnedsättning ska kunna röra sig fritt i en tillgänglig miljö. Otillgänglighet klassas som diskriminering och det gäller all skattefinansierad verksamhet, det vill säga även region Västmanland. Det kräver tillgänglighetsanpassningar för vilka den politiska ledningen ytterst ansvarar.

Saktfärdigheten kring inrättande av fungerande hållplatsutrop speglar tydligt hur synen på människor med funktionsnedsättning ser ut i samhället, då viktiga jämlikhetsreformer och övertygande bekämpning av diskriminering sedan länge saknas.

Frågor om funktionsnedsättning fortsätter att ses som något besvärande kostsamt som helst ska stanna långt ned på den politiska agendan. Här är Region Västmanland inget undantag.

För mig som socialist är frågan om full delaktighet och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning en rättighets- och jämlikhetsfråga. Rörelsefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet och för många med funktionsnedsättning är privatbilen eller cykeln inget alternativ, utan man är hänvisad till den offentligt finansierade kollektivtrafiken. Jämlikhet förutsätter omfördelning av resurser från privilegierade till diskriminerade. Hållplatsutrop och all annan tillgänglighetsanpassning kräver att medel omfördelas och att allas rätt till fri rörlighet upphör att ifrågasättas.

Vänsterpartiet i Region Västmanland fortsätter att driva frågan om hållplatsutrop i all kollektivtrafik och i det vidare perspektivet full delaktighet för människor med funktionsnedsättning.

Vi kräver inget mindre än att lagar efterlevs, att resurser garanteras och att regionen antar en handlingsplan på funktionsrättsområdet.

Fredrik Stockhaus

Ordinarie ledamot av regionfullmäktige för Vänsterpartiet och barndomsblind

Texten publicerades i VLT 6 april 2023 13:00

Debatt: Dråpslag mot de som behöver samhällets stöd

Individ- och familjenämnden i Västerås har det mycket tufft ekonomiskt. Därför har ett arbete inletts för att uppnå en budget i balans och förra veckan behandlades en utökad handlingsplan i nämnden. Många av de förslag som presenterades ansågs varken vara socialt eller ekonomiskt hållbara och möttes av bestörtning och starkt motstånd från Vänsterpartiet och många västeråsare.

Lyckligtvis förkastade den politiska majoriteten (S, MP, C och L) många av neddragningarna men det finns fortfarande förslag som oroar oss. Att utreda framtiden och eventuellt avveckla sex missbruksboenden i Västerås kommer att slå undan benen på de redan svaga.

Att bara tänka tanken att stänga kvinnoboendet Freja är ett hån mot missbrukande kvinnor.

Utifrån den bostadssituation Västerås befinner sig i känns det inte som en rimlig lösning att lägga ner fungerande boenden och istället satsa på fler boendestödjare. Särskilt inte i ett läge när så många västeråsare står utan en egen bostad och där det är mycket svårt att komma in på bostadsmarknaden.

Att bara tänka tanken att stänga kvinnoboendet Freja är ett hån mot missbrukande kvinnor. Freja är ett fantastiskt boende som hjälper på så många plan. Att få bo i ett boende med andra med kvinnor och med kvinnlig personal ger ett stöd och säkerhet som en boendestödjare någon gång i veckan aldrig kan ge.

Västerås stads missbruksvård har byggts upp under lång tid för att möta de behov som finns. Vi vill se en missbruksvård med olika boendeformer, öppenvård och stöd även i framtiden.

Från Vänsterpartiets sida är det tydligt att nämndens ekonomiska ram är för smal och behöver utvidgas kommande budgetår. Givetvis behöver vi också se över vissa kostnader, till exempel måste vi sluta upp med kostsamma privata alternativ och lägga krutet på egna lösningar inom socialtjänsten.

Framför allt behöver individ- och familjenämnden jobba i en takt som möjliggör välavvägda beslut med konsekvensanalyser. Kortsiktiga nedskärningar kommer längre fram att ge ett berg av utgifter för såväl Västerås stad som Region Västmanland och andra delar i det offentliga välfärdssystemet.

Det känns extra allvarligt att en del av ansvaret lämpas över på Region Västmanland som redan brottas med ekonomiska problem och köer. Exempelvis la den styrande minoriteten (S, C, L) i sin besparingsiver ett förslag som innebar att såväl Tillnyktringsenheten som Lågtröskelmottagningen inte skulle kunna startas. Dessa förslag har nu dragits tillbaka efter påtryckningar från Vänsterpartiet.

Den styrande minoriteten i regionen har också initierat ett nygammalt förslag om ”nära vård”. Den nära vården utgår från vård så nära den behövande som möjligt och där är samverkan viktigt. Men att utveckla samverkan med nedlagda verksamheter inom kommunernas individ- och familjeomsorg ter sig väldigt svårt.

Varken region eller kommun har råd att ta bort stödet från de som behöver vårt stöd mest och som inte skriker högst.

Hans Jansson (V)

regionråd

Anna Maria Romlid (V)

oppositionsråd

https://www.vlt.se/artikel/debatt-drapslag-mot-de-som-behover-samhallets-stod

Debatt: Vården är till för patienterna – inte för vårdföretagen

 


Efter årsskiftet
ska alla offentliga vårdcentraler i Västmanland drivas som intraprenad. Det innebär att länsborna fortsättningsvis är hänvisade antingen till privata utförare eller till vårdcentraler som drivs under företagsliknande former. Syftet är att alla vårdcentraler ska konkurrera på lika villkor, men hur det kommer att slå mot patienterna och en redan ojämlik vård återstår att se. Det här är inget annat än ett första steg mot ett regionalt vårdbolag, vilket Vänsterpartiet inte vill medverka till.

I dag är 15 av länets 27 vårdcentraler privata, och snart ska de återstående 12 betraktas som egna resultatenheter.

Moderaterna har länge ondgjort sig över att vårdcentralerna inte har samma villkor, eftersom regionen har tagit ett större ekonomiskt ansvar för de egna vårdcentralerna. Nu, med två borgerliga partier i styret, var det här en väntad utveckling, även om vi i Vänsterpartiet hade hoppats att Socialdemokraterna skulle stå emot.

I dag är 15 av länets 27 vårdcentraler privata, och snart ska de återstående 12 betraktas som egna resultatenheter. Ändå har regionen det slutgiltiga ansvaret för att patienterna får vård om någon av de privata aktörerna skulle gå i konkurs eller flytta. Det kan därför aldrig handla om exakt samma förutsättningar för det offentliga och det privata.

När en verksamhet övergår till driftsformen intraprenad brukar initiativet komma underifrån, från verksamhetschefen och de anställda, ofta för att de har en idé om ett nytt sätt att arbeta på. Ofta handlar det också om en tidsbegränsad försöksperiod. I det här fallet har det inte varit så. Informationen från regionhuset i Västerås har varit enkelriktad. Vårdcentralernas 450 anställda har inte blivit tillfrågade vad de tycker om förändringen. Än mindre patienterna. En så stor förändring som det handlar om tycker vi borde ha beslutats av regionfullmäktige, inte styrelsen.

När vi ändå talar om lika villkor för vårdcentralerna kan det vara värt att nämna att de offentligt ägda även fortsättningsvis måste förhålla sig till Lagen om offentlig upphandling, LOU, medan de privata inte behöver göra det. Hittills har regionens egna vårdcentraler också hjälpt varandra utan ersättning när det har behövts.

Vi i Vänsterpartiet tror att det blir svårt för sådana samarbeten att leva vidare när varje vårdcentral ska värna om sin egen budget. Vi tror också att det kan försvåra för samverkan med t ex kommunerna.

Slutligen befarar vi att patienterna kommer att få betala priset när konkurrenstänkandet flyttar in på vårdcentralerna.

Heidi-Maria Wallinder

Fullmäktigeledamot (V)

https://www.vlt.se/artikel/debatt-varden-ar-till-for-patienterna-inte-for-vardforetagen

Debatt: Vi driver politiken vänsterut

Vänsterpartiets fullmäktigegrupp i Region Västmanland summerar vad de gjort under ett år i opposition.

Ett år i opposition har gått. Vi kan se tillbaka på ett år då vi, trots ett ökat stöd från väljarna i Västmanland, har stått utanför allt samarbete med övriga partier. Det är inte självvalt, vi samarbetar gärna i de viktiga frågor som regionen har att hantera. Vi är vana att styra och ta ansvar för såväl ekonomiska som organisatoriska beslut. Dessutom har Vänsterpartiet ett erkänt högt förtroende hos befolkningen i sjukvårdsfrågor.

Det har på många sätt varit ett intressant år. Vi har ställt närmare trettio interpellationer till ansvariga regionråd om allt från jämställd medicinsk behandling och regionens arbete med HBTQ-frågor, till timanställdas arbetsvillkor och avtalet med Apotekstjänst. Men vi har inte enbart ställt frågor, utan vi har även kommit med flera skarpa förslag till förbättringar. Vi har bland annat motionerat om treåriga frikort för kroniker, en arbetstidsmodell för äldre medarbetare, kostnadsfria mensskydd på ungdomsmottagningarna och införande av en regional koldioxidbudget. Reformer som vi menar skulle göra tillvaron bättre för många människor, både nu och i framtiden.

Vi är en stark grupp politiker med goda kunskaper om bland annat arbetsrätt, mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor, sociala frågor, funktionsrättigheter och feminism. Vi har både erfarenhet och nytänkande i gruppen. Som fjärde största parti i Region Västmanland använder vi våra sex mandat i regionfullmäktige väl och försöker att vara en röst även för dem i befolkningen som inte själva gör sig hörda. Genom att fortsätta att lägga genomtänkta förslag med fokus på rättvisa och jämlikhet har vi för avsikt att pressa politiken vänsterut även de återstående tre åren av mandatperioden.

Vänsterpartiets fullmäktigegrupp

Region Västmanland

https://www.fagersta-posten.se/artikel/debatt-vi-driver-politiken-vansterut