I veckan togs ett bokstavligen livsviktigt beslut i Sveriges riksdag. Då tryckte vi på JA för att ta bort vetorätten för kommuner när det gäller sprututbyte för dem av oss som kämpar med ett beroende av narkotika. Vetorätten innebär att kommunerna har kunnat säga nej till sprututbyte trots att landstinget vill driva det.

Nu är det slut med det. Dessutom sänker vi åldern för att få byta sprutor till 18 år. Fler brukare ska kunna erbjudas ett liv utan hiv och hepatit. En jämlik hälsa ska gälla alla. Vänsterpartiet har varit starkt pådrivande i frågan om sprututbyte. Vi har debatterat, kampanjat och drivit frågan i alla instanser i tio år och det känns bra att äntligen vara framme vid ett viktigt delmål.

Här i Västmanland inlämnade Vänsterpartiet i mars 2010 en motion att landstinget skulle inleda en utredning för att utveckla ett sprututbytesprogram för narkotikamissbrukare. Motionen behandlades vid fullmäktige i april 2011 och besvarades med att landstinget skulle samla in faktaunderlag utgående från utvärderingar av påbörjade utbytesprogram i Sverige.

Frågan är nu återigen på dagordningen under något av vårens regionfullmäktigen och vi hoppas att det denna gång kommer leda till ett beslut om att de facto starta ett sprututbytesprogram här i Västmanland.

Samtidigt är det ett misslyckande att beslutet har fått vänta så länge; moraliskt, mänskligt, vetenskapligt. Hur många har fått hiv på vägen? Hepati C? 1000- tals!

Hur många har dött i onödan? Vilka bär ansvar för sjukdom och död? Vi menar att de politiker som ihärdigt fortsatt att basunera ut att sprututbyte betydde fler missbrukare, som inte såg beroende män och kvinnor som människor utan som knarkare, bär ett tungt ansvar.

Det finns en respektlöshet hos de politiker och även tjänstemän som fortsätter att ignorera den forskning och erfarenhet som finns i världen, Europa och i Sverige om värdet av sprututbyte. Ofta har debatten vulgariserats och sprututbyte målats ut som ingången till legalisering av narkotika, ett vilseförande argument som använts sedan 2006 när lagen om sprututbyte kom.

Det påstås också att fler skulle missbruka om det fanns ett sprututbyte. Myter som har spridits fritt i 20 år.

I Stockholm har ca 30 procent av dem som injicerar droger inte kontakt med vare sig socialtjänst, beroendevård eller psykiatrin. Det visar att vi idag har en vård och behandling som inte når fram och där det fattas ett förtroende för vad socialtjänst och vård har att erbjuda.

Det är inte rimligt att politiker har kunnat förvägra smittskydd för personer som injicerar droger. Att 800 personer varje år har infekterats av hepatit C är inte humant och krockar med kravet på jämlik hälsa.

Vi måste vända den negativa utvecklingen vi ser på hela missbruksområdet i Sverige. Och vi kan börja med att ändra lagstiftningen för sprututbyte.

Allt färre injicerar narkotika i Sverige men dödligheten hos gruppen som injicerar har fördubblats på femton år. Ignoransen för att missbrukare dör och far illa är fortfarande hög bland politiker i Sverige. Stigmatiseringen av gruppen som injicerar droger är i det närmaste total.

För oss i Vänsterpartiet innebär nollvisionen att noll personer som injicerar droger ska dö på grund av sitt missbruk. Vänsterpartiet ville gå ett steg längre och även ta bort bosättningskravet; det vill säga att du måste vara folkbokförd på den ort där du kan byta sprutor.

Regeringens förslag om bosättningskravet har också fått kritik av såväl Folkhälsomyndigheten som Kriminalvården, Läkarförbundet och flera universitet.Enligt kritiken skapar bosättningskravet onödiga problem och kommer snarare att verka kontraproduktivt. Tillgänglighet är centralt i sprututbytesverksamheten och tillgång på vård ska inte bero på bostadsort eller eventuell brist på bostad.

Dessutom arbetar till exempel inte socialtjänsten med folkbokföringsadresser utan använder i stället vistelsebegreppet. Vi stämmer in i den kritiken och menar att bosättningskravet bör slopas. Det bör vara möjligt att söka sprututbyte också där en inte är folkbokförd.

Vänsterpartiet anser att det behövs en politik med udden mot stigmatiseringen av brukare. En politik som inte handlar om legalisering men vänder sig mot diskriminering. En politik som vänder den utveckling vi har i Sverige på narkotikaområdet.

Att säga ja till sprututbyte var en viktig del av den vändningen.