Det har den senaste tiden varit flera debattinlägg i VLT som tagit upp hur företag skulle drabbas om man begränsar vinstuttaget från välfärdsföretagen. Men debatten om vinster i välfärden handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill ha.

Ska vi ha ett samhälle där välfärden organiseras utifrån medborgarnas behov eller ett samhälle där företagens jakt på vinster avgör om mormor får den hjälp hon behöver?

Det framställs ofta som att vi i Vänsterpartiet är motståndare till att man ska ha någon vinst överhuvudtaget i vården. Men det är inte vinstens vara eller icke vara som är den stora frågan, utan för oss är det vad som sedan görs med vinsten. Kommer det våra skattepengar bidragit till att återinvesteras i verksamheten, till anställda och patienter, eller kommer den största biten att tillfalla aktieägarna?

Det handlar inte om att förbjuda att gå med vinst i välfärden, utan att hindra vinsten från att försvinna ur välfärden. Hur en större återinvestering av vinsten skulle strypa verksamheter är för oss en gåta.

Det är väl snarare så att en verksamhet kan utvecklas om det inarbetade överskottet i stället används för sådant som personalutbildningar eller till att anställa fler. Vi har de senaste åren sett flera exempel på konkurser, missförhållanden och underbemanning som har drivits fram av girighet.

Att sådana ägare slutar att syssla med vård, skola och omsorg är bra för kvaliteten. Kvar blir de som valt att driva välfärdsverksamheter av andra skäl än att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Frågan är inte om vi ska ha valfrihet i välfärden eller inte, där är vi alla överens. Frågan är om det är vinstjakten som ska styra välfärden eller inte.