DEBATTARTIKEL PUBLICERAD I VLT 2010-12-13

Under de nio år som Sverige deltagit i kriget har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan, enligt siffror från FN. Trots att antalet utländska soldater har ökat, så flyttar talibanerna fram sina positioner.

Den afghanska ledningen, som Sverige ger sitt politiska och militära stöd, utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete. Bara var fjärde afghansk kvinna kan i dag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med Isaf (International Security Assistance Force) i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.

För Vänsterpartiet är utgångspunkten vår solidaritet med det afghanska folket. Vi vill att Sverige att ska finnas på plats i Afghanistan. Vi vill att Sverige ska göra mer, inte mindre, för att stödja afghanernas eget arbete med att bygga fred, demokrati och utveckling. Men vi ser samtidigt att Isaf, där Sverige ingår, efter nio års militär närvaro i Afghanistan i grunden har misslyckats. Det är nu uppenbart att kriget mot den brokiga motståndsrörelsen inte går att vinna och att det inte finns en militär lösning på konflikten i Afghanistan.

Därför har det varit självklart för oss att Sverige behöver byta strategi. Att vi behöver ersätta de svenska soldaterna med bistånd och att Sverige ska stödja de försök som görs till politisk lösning på konflikten.

Inför valet gjorde vi en överenskommelse om Afghanistan med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Tillsammans konstaterade vi att det behövdes en tydlig växling från en militär till en civil strategi för Sveriges engagemang för Afghanistan. Därför sade vi tillsammans att ett tillbakadragande av den svenska militära insatsen behövde inledas under 2011 och att den svenska militära insatsen skulle vara avvecklad under första halvåret 2013. Centralt i vår överenskommelse var också en tydlig ökning av biståndet.

I regeringens proposition saknas alla de centrala delarna i den rödgröna överenskommelsen. Ingenstans sägs ens att man vill minska antalet svenska soldater i Afghanistan. I grunden är överenskommelsen en strategi för fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan, inte en strategi för fred. Därför fanns inte några förutsättningar för en överenskommelse över blockgränserna som inkluderade Vänsterpartiet.

På onsdag, den 15 december, ska riksdagen fatta beslut om en förlängning av den svenska militära insatsen i Afghanistan. Vi står då inför valet mellan att Sverige ska fortsätta delta i ett misslyckat krig eller att byta strategi – ersätta soldaterna med bistånd.

Var Vänsterpartiet står i detta viktigt vägval rådet det inget tvivel om.