Dan Karlsson: Något har hänt solidariteten
DEBATTARTIKEL PUBLICERAD I VLT 10-01-15
Jag kan minnas från min skoltid hur hjärtlöst barn ibland beter sig. Om någon skadar sig, ramlar eller misslyckas med skolarbetet händer det att denne blir utskrattad, ja ibland även misshandlad.Barn och ungdomar är ofta mindre empatiska och mer egoistiska än vad vuxna är. I de flesta fall slipas de vassa kanterna av med egna erfarenheter av utsatthet och misslyckanden. Denna avslipning och fördjupade empati brukar jag och många med mig kalla för solidaritet.
På samhällsnivå blir denna solidaritet till sjuk-, föräldra- och arbetsskadeförsäkring, a-kassa och försörjningsstöd med mera. I stället för att peka finger mot den drabbade får denne hjälp att ta sig vidare, eller åtminstone hjälp att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda av alla som ingår i gemenskapen.
Men under senare år har det hänt något med solidariteten. En högljudd opinion påstår att samhällets skyddsnät missbrukas av stora och växande grupper. Man frammanar bilden av ett samhälle som inte längre kan fungera på grund av alla latmaskar och arbetsskygga som gömmer sig i de sociala systemen. Och detta gör man trots att alla utredningar visar att överutnyttjandet är ganska ringa. De sjuka och de som saknar ett arbete görs allt fattigare, jagas av envisa myndighetspersoner och utmålas som parasiter av en nyliberal politisk elit.
Ideologiskt motiveras denna politik utifrån ett marknadsliberalt perspektiv där allt reduceras till pekuniära incitament. Därav följer attackerna på trygghetssystemen, ersättningens nivå och tiden den omfattar. Tror man att homo economicus är allt en människa är blir slutsatsen att den late måste motas iväg till jobbet under hot om nöd eller gå en dyster fattigdom till mötes.
Dessutom ingår en extrem variant av individualism i tankegodset, banden som bygger samhället ser man inte. Vårt ömsesidiga beroende av varandra glöms bort. Alla påstås ha ett strikt personligt ansvar för de val man gör. Påverkan av andra faktorer än de egna valen är utan intresse, vilket är märkligt i ett samhälle som dränks i reklam. Man bortser från allt som stör modellen, exempelvis olyckor och skador, sämre förutsättningar socialt, geografiskt och biologiskt.
Alla motas ut i en tävling trots att många är slagna på förhand. Och man ser inte ens att där finns domare och arrangörer som helt står över spelets regler. Att själva arenan ägs av dem som verkar utan att synas.
Den som snubblar på häckarna utsätts för en process av social mobbing. I debatten och besluten om de apatiska flyktingbarnen kan verkan av politiska styrsignaler granskas. Jag kunde själv se hur det fungerade lokalt under den förra krisen åren 1994-98. Avslagskulturer uppstod inom många verksamheter. Det började med missbrukarvården eftersom den drogberoende människan saknar socialt stöd.Till slut nådde dessa kulturer även barna-vården och i dag är avslagskulturen politiskt sanktionerad på statlig nivå av den borgerliga regeringen.
Klyftan mellan dem som har mycket och dem som inget har växer i rask takt. Den marknadsliberala ideologin och politiken klyver samhället, gör utsatta grupper allt fattigare och leder till social oro. Brinnande bilar är bara ett av de tecken ett samhälle i upplösning visar upp. När välfärden urholkas växer vreden hos dem som drabbas.
Det är tragiskt det hela. Det är förhoppningsvis den markandsliberala ideologins apokalyps vi bevittnar. Jag hoppas bara att återtåget sker snart, innan skadan blir permanent och oåterkallelig.