Kongressen startsignal för valrörelsen
Måndag morgon, hemkommen från Göteborg och V:s 36:e kongress.
Att direkt efter en kongress försöka att kommentera vad som hänt är inte alltid lätt. Det behövs distans och reflektion över vad besluten innebär och hur de sagda orden kan tolkas. Jag ska trots det ge några egna synpunkter.
Inga av de förslag till förändringar av Valplattformen som jag och andra i vår delegation framförde vann gehör på kongressen. Synd tycker jag. Det kan jag återkomma till senare.
Det jag har noterat och reagerat över är följande;
Lasse O inledningstal som innehöll några viktiga klargörande om vår politik framöver. Vänsterpartiet kommer aldrig att genomföra ofinansierade reformer. Vi är beredda att ingå kompromisser om takten i förändringsarbetet. Vi är inte beredda att kompromissa om den internationella solidariteten eller om miljöpolitikens avgörande betydelse. Vi kan inte heller kompromissa om en politik som inte inser kvinnors underordning i samhället och beredda att göra något åt det. I övrigt är vi beredda till kompromisser. Och självklart har vi ambitioner att bilda regering nästa år om vi ingår i en majoritet. Valplattformen säger också följande; “Vi påstår inte att allt kan genomföras genast- ramar sätts av styrkeförhållande i och utanför det parlamentariska församlingarna” Jag tycker att detta är bra och tydliggör också vad Vänsterpartiet vill – inte bara kommande fyra år utan kanske inom en tio-årsperiod.
Tyvärr försvann det positiva intrycket av att Lasse i sitt inledningsanförande så hårt kritiserade de som av någon anledning förknippas med ett organiserat försök att skada partiet, plan B. Jag kan förstå kritiken om det finns/fanns krafter som vill splittra eller på något annat sätt skada partiet. Jag har svårt att se den finns eller funnits. Jag framförde också min reaktion på talet till Lasse. Hans kommentar var att det var nödvändigt att göra denna markering och att han i sitt avslutningstal skulle kommentera vikten av bredd, öppen debatt och att politiska åsiktsskillnader är nödvändig om inte partiet skall stelna och förfalla till dogmatism. Låt oss nu se om den nya partistyrelsen orkar leva upp till denna målsättning.
Några ytterligare reflektioner. I sitt avslutningstal poängterade Lasse att han är partiledare för hela partiet, inte för någon majoritet. Varken Lasse eller Camilla Sköld Jansson höjde en knuten näve i Internationalen, en viktig signal för min del. Kalle Larsson brukar inte vara rädd för att skräda orden från talarstolen. Under kongressdagarna var återhållsam, lugn och mer resonerande än jag hört honom tidigare.
Några kommentarer kring valet till partistyrelsens är att valberedningens, förslag till samtliga centrala uppdrag, blev även kongressens beslut. Att observera är att Staffan Norberg som av många anses som en av förnyarna fick så pass många röster som 60 av 225 till valet som suppleant. Att 25 avstod att rösta på Lasse som ordförande, sluten omröstning var begärd. Att notera i övrigt är att Börje Svensson blev vald som revisorsersättare. Undertecknad också nyvald i Valberedningen.
Lasse o avslutningstal innehöll de signaler som jag behövde få för att med kraft och entusiasm gå in i valrörelsen.
hälsningar
Kent Persson