En politik inriktad på sysselsättning och inte inflation är vad vänsterpartiet skulle vilja se. Och nu ifrågasätter tom ekonomer om en ensidig inflationsbekämpning är det bästa för Sverige.
8 396 västmanlänningar var öppet arbetslösa under vecka 33 enligt länsarbetsnämnden. Om man räknar in de människor som också finns i arbetsmarknadsåtgärder så blir siffran 12 293. Samtidigt rapporterades det in 159 nya jobb till arbetsförmedlingen i länet samma vecka.

Arbetslösheten är en maktfråga. En hög arbetslöshet är ett effektivt sätt att försvaga löntagarna då konkurrensen hårdnar. Ett större krav på ”flexibilitet” ställs på den enskilde helt på kapitalets villkor. De med svag förhandlingsposition är överrepresenterad i arbetslöshetskön, får oftare otrygga, tidsbegränsade anställningar och en svag löneutveckling.

Ett tydligt skifte i svensk politik skedde i början av 1990-talet. Man övergav full sysselsättning som överordnat mål och satte istället fokus på prisstabilitet och offentlig budgetbalans. Den politik som bedrivs i Sverige idag utgår från teorin att det finns en ”naturlig” nivå på arbetslösheten. Om arbetslösheten sjunker under den ”naturliga” nivån ökar inflationen och priserna stiger.

Staten ska inte försöka få fart på ekonomin eftersom det bara kommer att leda till att inflationen stiger. Istället låssas man att det inte egentligen finns någon ofrivillig arbetslöshet utan det är de arbetslösa som inte är villiga att jobba för den lön som erbjuds. För att lösa det dilemmat måste staten ställa hårdare krav och sänka ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen och andra skyddsnät. Detta innebär en kraftig förskjutning till arbetsgivarnas fördel i konflikten arbete – kapital.

Detta skifte från full sysselsättning till inflationsbekämpning tillkom inte genom en naturlag utan det handlar om EU-anpassning och ideologi. Om man jämför Sverige internationellt så förde vi en framgångsrik politik vad gäller arbetslöshet, tillväxt och offentliga finanser under 1970- och 1980-talet.

På 1970-talet hade EG dubbelt så hög och USA tre gånger så hög arbetslöshet som Sverige. Under 1980-talet steg arbetslösheten i EG med över 100 procent och i USA ökade den från 6,5 till 7,3 procent. Men i Sverige låg den kvar på cirka två procent.

Mellan 1970 och 1989 ökade också andelen sysselsatta i Sverige, från 73 till 82 procent. I EG sjönk den i stället – från 64 till 60 procent. I USA nådde man först 1990 samma sysselsättningskvot som Sverige hade 1968 – alltså drygt 70 procent.

Hur var det då med inflationen? Under 1970- och 80-talet hade dåvarande EG ungefär samma inflation som Sverige men något större underskott i handelsbalansen och något högre andel investeringar. USA hade lägre inflation men större underskott i sin handel med omvärlden och lägre investeringar. Samtidigt blev varje svensk rikare än den genomsnittliga EG-medborgaren men inte fullt så rik som den genomsnittlige amerikanen.

Sverige tillhörde också eliten när det gäller att finansiera sin offentlig sektor. Både USA och länderna i EG låg långt ifrån Sveriges starka offentliga finanser under dessa två decennier.

Det är svårt att finna belägg för några inbyggda systemfel som plötsligt skulle uppstå under året 1991. Däremot bidrog politiska beslut, om bl a kredit- och valutaavregleringar, starkt till att den svenska ekonomin hamnade i stora svårigheter i slutet på 1980-talet.

Påståendet att prisstabilitet i form av mycket låg inflation leder till högsta möjliga tillväxt och sysselsättning sågs länge som en självklarhet. Men nu börjar allt fler ifrågasätta sambanden.

Paul Krugman, en av världens mest framstående ekonomer, har konstaterat att den låginflationspolitik som nu råder saknar empiriskt och teoretiskt stöd. Per Lundborg, professor i nationalekonomi på Fief (Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning), säger att ”idag får de arbetslösa betala priset för en rabiat anti-inflationspolitik”.

Sandro Scocco (AMS), Ingemar Hansson (Konjunkturinstitutet) och Dan Andersson (LO-ekonom) menar att riksbanken lägger för ensidig vikt vid att undvika hög inflation jämfört med att undvika låg inflation.

Om man istället höjde inflationsmålet till 3-4 procent skulle sysselsättningen vara betydligt högre än idag. Enligt Per Lundborg och Hens Sacklén skulle arbetslösheten på lång sikt gå ned till 2-3 procent om Riksbankens inflationsmål ändrades från dagens 2 procent till 4 procent.

Sammantaget innebär avregleringarna under 1980-talet tillsammans med omläggningen av den ekonomiska politiken en gigantisk maktförskjutning till kapitalets fördel. Löntagarna och dess organisationer är starkt tillbakapressade och det är tydligt hur vissa grupper på arbetsmarknaden utnyttjas på grund av att deras förhandlingsposition är svagare än andras, det gäller bl a kvinnor i LO-kollektivet, invandrare och ungdomar. Valet av ekonomisk politik är i hög grad en fråga om makt och demokrati.

Därför tycker vi i vänsterpartiet att det är dags för en ekonomisk politik där full sysselsättning är viktigare än inflationsbekämpning!